En dag står den bara där. En blågrön himmel som möter det stora havet, det snöklädda berget. Nedanför husen och den röda stugan som ett utropstecken. Havet möter berget och himlen speglar sig tillbaka i det blå och en gul båt flyter ovanpå. I vänstra hörnet finns en signatur. Året är 2016 och jag förstår inte vad det är som fångar mig.
Är det de grova penseldragen i den tjocka oljefärgen, det nästintill kubistiskt inspirerade måleriet eller bara hela historien som döljer sig bakom som jag ännu inte känner till.
Där står den i alla fall, på stadsmissionens second hand. Uppblandad med diverse annat konst jag inte ser för den här tavlan. För två hundrafemtio kronor kan den bli min. 73 gånger 55 cm konst för en spottstyver. Ändå tvekar jag.
Lägger undan men lämnar den ensam kvar när butiken släcker sina lampor för dagen, strålkastaren släcks.
Hemma ångrar jag mig genast.
Dagen efter är jag där vid öppning. Ingen annan kan ha lagt sina vantar på den.
Men den är borta.
Personalen letar på lagret, frågar runt bland kollegorna.
Ingenstans finns den.
Jag får inse mig besegrad.
Några veckor senare tittar jag in igen. Förhoppningarna sedan länge borta.
Då står den där. Berget tornar åter upp sig mot den grön blå himlen och den gula båten flyter på samma ställe medan den röda stugan ropar som en signal.
Ta mig. Köp mig. Gör mig till din.
Några år senare får den flytta ner i förrådet.
Åren går. Där står den. Jag vet det men den kallar inte på mig.
Förrän en dag tio år senare.
Det är då det börjar.
Oskar vill vara med igen. Flera gånger har han hälsat på.