Konstnär med en riktig konstnärsjäl, eller hur brukar man säga? På Kungliga biblioteket uppdagades en mörk bortglömd hemlighet som eleven till den store Bruno Liljefors gjort sig skyldig till.
Hur går den egentligen, historien om Söderhamns Rembrandt som slutade sina dagar i fattigdom och återinförde byteshandeln genom att alltid ha en tavla under armen redo som betalning för vad han än kunde tänka sig behöva.
Hur ska man tänka när man upptäcker de mörka partierna hos någon som hör historien till, när dennes alster finns bevarade till eftervärlden, som man också uppskattar? Men van Gogh, Picasso och all de där var väl inte heller perfekta?