Vissa dagar går en förbi utan att bidra till något särskilt medan andra är de där som, även om man inte vet det just då, ska följa med en under decennier.
Jag minns det som en grå dag, ingen vår i sikte. Jag tror det kan ha varit någon slags vintertid, en sådan man sällan lägger på minnet eftersom det bara minner om grådaskiga morgnar. Man tvingar sig upp och söker livslusten i koffein eller annan valfri produkt. Det är kullersten som smälter ihop med himlen. Det är luft som känns frisk men längtar efter annat. Kanske var det därför det stack ut extra. Kanske var det för att färgen åtminstone var beige kartong. Men i den beige kartongen fanns något helt annat. Däri väntade en liten skatt av människor, deras liv och en tid som förflutit under både broar och genom minnen. Som lämnats här för många år sedan. Och det vet jag nu, för 14 år senare kommer bilderna till liv.